Tisdag natt

Ja här har jag legat och vänt på mig i en timme och klockan är 02.21 och jag kan fortfarande inte sova. Det är inget ovanligt nuförtiden, är rastlös på kvällarna och sover till 12 istället. Så nu skriver jag av mig och ser om det får mig att somna.

Matchen som jag var kallad till, blev en för min hall of fame, jag satt på bänken och tittade på i de första 2 perioderna och lärde mig massor. Jag hade till och med riktigt roligt trots att jag inte ens visste om jag fick spela alls. Men i tredje perioden med en stor ledning för vårt lag så fick jag komma in och spela, jag som inte var trött alls höll högt tempo och jag tyckte att vår femma var samspelta och hittade varann väl.

Men det bästa med sista perioden var att jag fick pucken och började spela upp den och hamnade mitt uppe ibland tre motståndarspelare och skickade över en pass till Sunkis (ja hon kallas så) och pang sa det så satt den i mååål! Riktigt roligt att jag fick komma ut och göra en assist när jag knappt etablerat mig i laget ens.. det finns ju hopp för mig oxå. Det är mycket övning kvar men jag tror att jag förvånade några människor på ett positivt sätt iaf!
Min första tagna poäng!

Sen funderar jag mycket på det här med tillit till framförallt killar/män.
Jag har dejtat några killar sedan min senaste kille och jag märker att så fort de visar att de är intresserade och börjar få känslor, backar jag.

Vet inte riktigt vad det beror på, om det kan vara sedan min sambotid där vi inte alls kom överens om uppdelning av grejer och det slutade med att jag var tvungen att ge honom allt för att jag ville därifrån så fort som möjligt. Ändå bråkade vi såppas att jag blir helt galet arg när jag tänker på honom.

Eller senaste pojkvännen som var en sol och vårare som verkligen sa allt man ville höra, men det visade sig att han höll på med det för att jag skulle boosta hans självförtroende och dryga ut hans matkassa under sommaren.
Fan vilka svin jag har snubblat över det senaste året!

Men så kommer det en jättesnäll och go kille några veckor efter uppbrottet med den sistnämnda, en kille med hjärtat på rätt ställe och verkligen intresserad och noga med hur jag mår.. vad gör jag, jo jag blir livrädd och helt ointresserad på grund av att han är för tillgänglig och drar. Samma sak händer nu igen, träffade en kille ett par ggr och häromdagen sa han att han tycker om mig jättemycket.. och jag är inte alls redo att släppa in honom i mitt liv.. det är just det, jag vill inte nån mer gång uppoffra saker i mitt liv för en killes skull, jag har gjort det vid flera tillfällen och vad tjänar jag på det? INGENTING!

Varför är det så, tjejen offrar tid ifrån tex träning och vänner för att hon vill umgås med den nya killen och ta vara på den första tiden då man är otroligt kär osv. medans killen kör på samma grejer som innan och ändrar ingenting i sitt liv för tjejens skull?

Nä det där med kärlek förstår jag inte riktigt mig på, om jag hade fått välja så har jag redan en jättebra kille som jag skulle kunna vara med.
Senast jag var kär var för snart ett år sedan, i min dåvarande sambos hockeykompis, komplicerat jag vet, men det verkar som om jag inte kan bli kär när det kommer för lätt.. på något vis är nog jakten en viktig del för mig.