Tisdag natt

Ja här har jag legat och vänt på mig i en timme och klockan är 02.21 och jag kan fortfarande inte sova. Det är inget ovanligt nuförtiden, är rastlös på kvällarna och sover till 12 istället. Så nu skriver jag av mig och ser om det får mig att somna.

Matchen som jag var kallad till, blev en för min hall of fame, jag satt på bänken och tittade på i de första 2 perioderna och lärde mig massor. Jag hade till och med riktigt roligt trots att jag inte ens visste om jag fick spela alls. Men i tredje perioden med en stor ledning för vårt lag så fick jag komma in och spela, jag som inte var trött alls höll högt tempo och jag tyckte att vår femma var samspelta och hittade varann väl.

Men det bästa med sista perioden var att jag fick pucken och började spela upp den och hamnade mitt uppe ibland tre motståndarspelare och skickade över en pass till Sunkis (ja hon kallas så) och pang sa det så satt den i mååål! Riktigt roligt att jag fick komma ut och göra en assist när jag knappt etablerat mig i laget ens.. det finns ju hopp för mig oxå. Det är mycket övning kvar men jag tror att jag förvånade några människor på ett positivt sätt iaf!
Min första tagna poäng!

Sen funderar jag mycket på det här med tillit till framförallt killar/män.
Jag har dejtat några killar sedan min senaste kille och jag märker att så fort de visar att de är intresserade och börjar få känslor, backar jag.

Vet inte riktigt vad det beror på, om det kan vara sedan min sambotid där vi inte alls kom överens om uppdelning av grejer och det slutade med att jag var tvungen att ge honom allt för att jag ville därifrån så fort som möjligt. Ändå bråkade vi såppas att jag blir helt galet arg när jag tänker på honom.

Eller senaste pojkvännen som var en sol och vårare som verkligen sa allt man ville höra, men det visade sig att han höll på med det för att jag skulle boosta hans självförtroende och dryga ut hans matkassa under sommaren.
Fan vilka svin jag har snubblat över det senaste året!

Men så kommer det en jättesnäll och go kille några veckor efter uppbrottet med den sistnämnda, en kille med hjärtat på rätt ställe och verkligen intresserad och noga med hur jag mår.. vad gör jag, jo jag blir livrädd och helt ointresserad på grund av att han är för tillgänglig och drar. Samma sak händer nu igen, träffade en kille ett par ggr och häromdagen sa han att han tycker om mig jättemycket.. och jag är inte alls redo att släppa in honom i mitt liv.. det är just det, jag vill inte nån mer gång uppoffra saker i mitt liv för en killes skull, jag har gjort det vid flera tillfällen och vad tjänar jag på det? INGENTING!

Varför är det så, tjejen offrar tid ifrån tex träning och vänner för att hon vill umgås med den nya killen och ta vara på den första tiden då man är otroligt kär osv. medans killen kör på samma grejer som innan och ändrar ingenting i sitt liv för tjejens skull?

Nä det där med kärlek förstår jag inte riktigt mig på, om jag hade fått välja så har jag redan en jättebra kille som jag skulle kunna vara med.
Senast jag var kär var för snart ett år sedan, i min dåvarande sambos hockeykompis, komplicerat jag vet, men det verkar som om jag inte kan bli kär när det kommer för lätt.. på något vis är nog jakten en viktig del för mig.

Höst och förberedelser för.. ja allt möjligt

Ja nu börjar det gå mot mörkare tider, helt i min smak, jag är ju född som ett höstbarn och tycker att en tjock tröja och en varm kopp kaffe att värma händerna på i rusket är bland det mysigaste man kan göra.

Det är nu man börjar umgås med dem som försvunnit under sommarmånaderna och det drar igång med lite kul uteliv. Jag planerar in en födelsedagsfest om en vecka och det ska bli jätteroligt att samla kompisar och dricka några riktigt goda cocktails. Jag har inhandlat en himla fin klänning som jag antagligen kommer att bo i från och med nu.. Svart i skinn och knälång, ja ni ser ju själva. Jag har till och med lyckats få hit min killkompis Fabian hela vägen ifrån Göteborg. Det kommer att bli en kul kväll!

I övrigt så tränar jag jättemycket just nu, har lämnat in min bil på lagning och varit utan wheels i en hel vecka snart. För en biltjej som jag är det jättelång tid. Jag har nog gått över tre mil denna vecka på grund av det, och då räknar jag inte med mina löpturer. Och vilken tur att jag körde igång så hårt efter min influensa-period, för igår så kom vår fystränare med en överasskning, tre minuter innan start så berättar hon att vi ska göra Coopers test (3 km på tid). Jag som gjorde det på strax innan 15 minuter förra gången ville ha en revanch och skala av en minut på min tid. Så startskottet gick och tempot var högt denna gången och jag gick i mål som 4:e bäst i laget på ca 13 minuter!! Jättenöjd med det resultatet och tänker fortsätta sikta på bättre ändå!

Själva hockeyspelandet går också framåt, det känns jättebra när man verkligen saknar att vara på is och känna att man lär sig mer och mer för varje dag som går. Gårdagens isträning gick kanon och jag har fått en ny slipning av mina skridskor som kändes mycket bättre för min åkstil. Så fick jag reda på att jag är kallad till matchen på söndag oxå. Spännande tycker jag!

Stay tuned!

Okänd

Det fanns en gång en man i mitt liv, vi kan för skojs skull kalla honom för min pappa, han hade karaktär och var full av liv. Alla som mötte honom blev berörda på något sätt och alltid positivt hyllad av alla. Han var min stora idol och jag som minsta barnet var en "pappas tjej".

För 3 år sedan ändrades allt detta i en drastisk handling som många kan relatera till, skiljsmässa. Jag bestämde mig för att inte älta det som varit och jag medlade emellan mina föräldrar i ett halvår, försvarade den ena och hjälpte den andre. Detta ledde till en episod av panikångestattacker, prestationsångest och utbrändhet. Lite visste jag att detta skulle påverka hela min existens från och med den dagen mamma ringde och grät.

Jag försökte hålla relationen med pappa igång och bakade och hjälpte honom att passa hundar, accepterade hans nya sambo, trots att hon är helt socialt handikappad och inte vet vad normalt hyfs är att vara trevlig mot sin nya mans existerande familj. Trots mina försök fanns där inget intresse för att hålla relationen flytande, om det inte var jag som gjorde jobbet, det kunde gå 3-4 månader emellan om han inte ville ha hjälp med hundarna förstås. Spiken i kistan måste ändå vara den gången han ringde på min första arbetslösa vecka och försöker verkligen verka som om han är intresserad av mig, när han egentligen bara ville ha hundvakt i Augusti. Mitt svar blev att jag inte kommer att kunna lova något för att jag eventuellt kan ha ett jobb då (och jag tyckte det var otroligt dålig stil att han ringde bara när han behöver hjälp) idioten som då inte ens inser att jag är den enda i familjen som fortfarande försvarar honom säger till mig att " Du kommer nog inte få något jobb innan dess" AJ! Så kan man inte säga till nån som precis blivit av med sitt jobb? Jag trodde man skulle vara uppmuntrande och hjälpsam.. men icke..

Eller när jag bröt med min sambo, jag kunde inte leva i det förhållandet på grund av samma anledningar som pappa kände i sitt liv med min mamma och jag bröt upp. Min fd sambo ringde då min pappa och tog upp våra problem med honom och efter det så stod han inte på min sida längre, han höll med min fd sambo och tyckte att han var en fin kille, han försökte vid ett tillfälle övertala mig att jag var skyldig exet pengar och visade tydligt att hans åsikt var att jag inte borde ha gjort slut trots min olycka och min känsla av osäkerhet med den här killen. ja listan av besvikelser är lång..

men det jag fick idag på sms är bevis på att han helt förlorat sin karaktär och blivit någon slags sömngångare som inte har en aning om vad som händer i livet. Han hade pratat med min syster som sagt att vi behöver reda ut lite saker. Han avslutade sitt sms med " Om det är så kan du väl kontakta mig"

Jag har ju för fan gjort allt för att hålla igång ett förhållande med min far och inget gensvar funnits, vill han laga något får han ta i det. Jag har varit med om hjärtesorg förut, otrogna pojkvänner, svikande vänner, död och alla tänkbara motgångar, men ingen har lyckats rasa min värld som han. Jag vet nu i efterhand att jag gjort vissa val i livet för att få hans uppmärksamhet och för att komma honom närmare, men allt förgäves.

Bloggar av mig, det var ju ett tag sedan

Ja här sitter jag en solig höstdag och funderar på vad jag gjort den senaste tiden.

Vi börjar från Sydsverige och jobbar oss uppåt..

Jag och mamma blev bjudna på min mammas bästa väns bröllop, som jag trodde skulle bli semiroligt och lite långdraget. Helt fel ute visade det sig. Jag hade jätteroligt och träffade mycket roliga vänner och redan bekanta!!Full som ett as i 12 cm klackar och skoskav som hette duga dansade jag med alla som medverkade och jag var inte störig på något sätt, nej alla var som jag! Tre dagar i Malmö blev det och snart skulle vi åka till min farbror som fyllde år, bosatt i Åmål. Där gör vi som alla höstar och drar ut i skogen och plockar svamp :) vi hittade massor och visste att vi skulle behöva åka en vända till senare för att verkligen få fnurr på detta svampåret. Så tre dagar i skogen och sen hem en liten vända som senare resulterade i en resa med ishockeylaget. Till okänt mål begav vi oss och vi närmade oss den förbaskade ön Tjörn.. ni som läst tidigare inlägg eller känner mig vet vad det handlar om. Vi hamnade på ett vandrarhem i Sibräcka och sov där en natt, pga felbokningar. Sen åkte vi ut i skärgården till en kobbe som var som en idyll! Teambuilding och massor av bus väntade där. Inte ens tre dagar senare var vi tillbaka i Åmål för nästa sväng och jävlar vad svamp vi fick tag i.

Nä som ni ser har jag haft fullt upp och jätteroligt denna hösten.. kunde inte varit bättre faktiskt.. och jg har fortfarande saker att se fram emot :D

på återseende