7 arbetsdagar kvar

Jag har sedan i februari vetat om att jag är varslad och har sett detta som en möjlighet att få starta om och hitta nåt jag verkligen vill göra.

Men det börjar bli allt för nära. Nu har jag tre arbetsdagar nästa vecka och veckan efter det är det 4 sen är jag arbetslös. Det ordet är hemskt! Det blir mer och mer uppenbart att arbetsgivarna har 100-tals med kandidater att välja och vraka mellan. Hur ska lilla jag kunna sticka ut i ett mail eller ett samtal för att just jag ska få möjlighet till att komma på intervju? Många av dem som söker är ju väldigt kvalificeradeockså, vem vill anställa en rookie när de har kanske ett 10-20 st med lång erfarenhet?

Jag var positiv till allt sökeri i början men nu börjar jag tvivla på att jag kommer att ha ork att fortsätta med min positiva syn. Tredje gången jag blir uppsagd pga arbetsbrist och det finns en tid där till och med jag börjar vackla på min främsta personliga tillgång. Min positiva syn.
Bitterhet och ensamhet kanske väntar i nästa hörn. Jag vill ju inte tvingas ta ett jobb som jag absolut inte vill ha och framförallt inte gå ner mig i lön. Det tjänar ju ingen på. Då skulle jag bara gå ner mig ännu mer i det träsket jag har framför mina fötter, jag vill gärna vända innan jag ger mig in i det och gå tillbaka. Men tiden kan ju bara gå framåt och så även jag. Hur djupt går det, kommer jag ta mig ur som en starkare person eller finns det en väg runt?

Det pressar mig att jag inte kan tillåta mig själv till att vara nere och brar processa det här i lugn och ro. Jag tvingar mig själv till att hålla skenet uppe och vill gärna framstå som den starka tjejen som alltid klarar motgångar utan att blinka. Mina vänner säger åt mig att jag ska ta den här tiden och vara nere, 'låt dig själv vara ledsen' säger dem. Men jag känner mig otroligt pressad, kan inte sova, äter dåligt och oroar mig för hur det ska gå med pengar och all tid jag kommer att ha över. Sitta och vänta på att tiden ska gå och allt detta ensam.. mina andra kompisar som är varslade har ju en partner att ha som bollplank och en person som är dem så nära att man kan öppna sig helt. Jag vill inte sitta hemma hos mina kompisar och grina över hur jobbigt jag har det, de är ju trors allt i samma situation och vem är jag som säger att jag har det värst? Även om jag gjorde det så kan jag inte med att beklaga mig hos vänner, familj eller nån annan, jag vill inte vara en börda för någon. I många fall när jag försöker öppna mig så brukar de även flika in om hur de upplever allt och hur jobbiga deras problem är. Sällan man får prata av sig helt och hållet, det slutar oftast med att jag får trösta personen jag pratar med, även om det är jag som ville ha uppmuntran.

Jag är rädd att jag kommer förlora mig själv i den här depressionen, tänk om jag inte orkar mig ur det här denna gången?

Hatar måndagar

Ja helgen kändes ju lovande när man gick in med ledigt på fredag, hade massa roliga planer. Torsdagen präglades av ishockey kvartsfinal och gin&tonic, det var en rolig kväll med goda vänner och mycket gap mot tv:n. Jag hoppade över krogen eftersom jag skulle tvätta och städa inför mig dejt som jag hade på fredagskvällen. Detta skulle vara den allra första dejten efter jag separerat ifrån min sambo. Killen som jag skulle träffa verkade väldigt gullig och vi sms:ade hela den veckan med massor av gulligheter. Fredagen kom och han kom med förslaget att vi skulle kolla på ishockeyn (han är hockeykille) och sagt och gjort så åkte jag hem till honom och vi myste lite. Han var väldigt blyg och lite svår att få grepp om vad han ville egentligen. Nu i efterhand har han vänt på en femöring och nu får jag inga sms eller mysiga telefonsamtal. Även om det var han som var den som drog i det hela ifrån början. Inte annat än att man känner sig ratad. Fan, första killen jag gillar på länge juh och det höll i sig i tre dar.. Bounce back..

På lördagen kände jag mig lite vemodig och tänkte att fan nu ska vi festa bort våra bekymmer! Jag ringde till mina kompisar som av en slump skulle gå på Dead by April på Millitärpalatset, I love DbA!! Så jag hängde på i ett nafs och skinnbrallorna åkte på illa kvickt! Fan den roligaste kvällen jag haft på länge! Bandet spelade ju svinbra och var till och med ute och signerade tishor och lite allt möjligt :D . En eloge till bandet (och även förbandet)!

Efter det blev det krogar och massor med roliga gamla kompisar dök upp. Men jag skulle behöva sova ett dygn eller nåt för att kunna ta igen mig.