Okänd

Det fanns en gång en man i mitt liv, vi kan för skojs skull kalla honom för min pappa, han hade karaktär och var full av liv. Alla som mötte honom blev berörda på något sätt och alltid positivt hyllad av alla. Han var min stora idol och jag som minsta barnet var en "pappas tjej".

För 3 år sedan ändrades allt detta i en drastisk handling som många kan relatera till, skiljsmässa. Jag bestämde mig för att inte älta det som varit och jag medlade emellan mina föräldrar i ett halvår, försvarade den ena och hjälpte den andre. Detta ledde till en episod av panikångestattacker, prestationsångest och utbrändhet. Lite visste jag att detta skulle påverka hela min existens från och med den dagen mamma ringde och grät.

Jag försökte hålla relationen med pappa igång och bakade och hjälpte honom att passa hundar, accepterade hans nya sambo, trots att hon är helt socialt handikappad och inte vet vad normalt hyfs är att vara trevlig mot sin nya mans existerande familj. Trots mina försök fanns där inget intresse för att hålla relationen flytande, om det inte var jag som gjorde jobbet, det kunde gå 3-4 månader emellan om han inte ville ha hjälp med hundarna förstås. Spiken i kistan måste ändå vara den gången han ringde på min första arbetslösa vecka och försöker verkligen verka som om han är intresserad av mig, när han egentligen bara ville ha hundvakt i Augusti. Mitt svar blev att jag inte kommer att kunna lova något för att jag eventuellt kan ha ett jobb då (och jag tyckte det var otroligt dålig stil att han ringde bara när han behöver hjälp) idioten som då inte ens inser att jag är den enda i familjen som fortfarande försvarar honom säger till mig att " Du kommer nog inte få något jobb innan dess" AJ! Så kan man inte säga till nån som precis blivit av med sitt jobb? Jag trodde man skulle vara uppmuntrande och hjälpsam.. men icke..

Eller när jag bröt med min sambo, jag kunde inte leva i det förhållandet på grund av samma anledningar som pappa kände i sitt liv med min mamma och jag bröt upp. Min fd sambo ringde då min pappa och tog upp våra problem med honom och efter det så stod han inte på min sida längre, han höll med min fd sambo och tyckte att han var en fin kille, han försökte vid ett tillfälle övertala mig att jag var skyldig exet pengar och visade tydligt att hans åsikt var att jag inte borde ha gjort slut trots min olycka och min känsla av osäkerhet med den här killen. ja listan av besvikelser är lång..

men det jag fick idag på sms är bevis på att han helt förlorat sin karaktär och blivit någon slags sömngångare som inte har en aning om vad som händer i livet. Han hade pratat med min syster som sagt att vi behöver reda ut lite saker. Han avslutade sitt sms med " Om det är så kan du väl kontakta mig"

Jag har ju för fan gjort allt för att hålla igång ett förhållande med min far och inget gensvar funnits, vill han laga något får han ta i det. Jag har varit med om hjärtesorg förut, otrogna pojkvänner, svikande vänner, död och alla tänkbara motgångar, men ingen har lyckats rasa min värld som han. Jag vet nu i efterhand att jag gjort vissa val i livet för att få hans uppmärksamhet och för att komma honom närmare, men allt förgäves.