Jag har sedan barnsben haft en person som jag mött med jämna mellanrum, han var min första förälskelse och barn till mina föräldrars bästa vänner. Jag minns det så väl när jag skrev om honom i min dagbok om hur kär jag var och hur jag önskade att han skulle hålla min hand. Jag kan ha varit 6-7 år gammal och sen gick det några år och vi träffades ibland.
Idag stötte jag på honom på internet och det verkar vara en så konstig slump. Jag har stött på honom vid flera tillfällen i mitt liv och vid alla tillfällen har vi båda varit singlar.
För cirka 5 år sedan träffades vi på och vi bestämde oss för att gå på dubbeldejt med min kompis på Liseberg. Jag var tokigt bakfull och var nog inget trevligt sällskap och sen är det väldigt svårt att få en syl i vädret när jag och min bästa kompis kommer ihop oss. Så det rann ut i sanden och jag var väl inte riktigt redo för en så seriös kille. Han är nämligen världens snällaste och har hjärtat på rätt ställe. Som jag sagt ett tag nu så är jag verkligen trött på att vara singel, jag vill slå mig till ro och hitta en harmoni i livet, men definitivt inte nöja mig med mindre. Men tänk vilken historia det skulle bli om vi skulle bli tillsammans?
Kära redan som barn och fann varann igen som vuxna..
Gud så sött, det är nästan lite för bra.. eller?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar